Om statligt styrda samfunds bekännelseskrifter

Det tycks mig tämligen vanligt att, bland den troende intelligentsian, betrakta religiösa föreställningar blott pragmatiskt, blott som en utan teoretiska anspråk utövad verksamhet. Religionen, det är något man hänger sig åt därför att man mår bra därav. Stora summor ur den statliga kassan går till ett sponsrande av dessa teologers forskning. Tämligen i onödan om jag får säga det själv; det är knappast på det sätt de "vanliga troende", den stora massan av kyrkobesökare, tror. Men, det ligger i tiden att som intellektuell kristen omfatta sådana uppfattningar, ty det ligger då nära till hands att säga att "vi ju egentligen tror på samma sak allihop, vi judar, kristna, muslimer och hinduer". Ja, det tycks vara ett tidsandans obevekliga krav. Inte sällan penslas dessa uppfattningar in i en sedlighetens fernissa, man menar att religionen då lättare driver på sådant som kvinnlig frigörelse från patriarkatets förtryck, ett öppnare och mindre fördomsfullt sexuellt samhällsklimat och såväl det ena som det andra, man vill inget annat än "allas bästa", att uppfattningen därmed tycks avge en den klara moralens glans.

Var uppfattning om hur verkligheten, verkligen, är kastas överbord. Man menar sig tro det man tror, inte därför att man tror det vara sant, utan därför att det får goda konsekvenser; därför att det fyller feministiska, konservativa, sexualliberala, Gud-vet-vad, syften. Om man ur detta skulle formulera en bekännelseskrift skulle den i korthet lyda just "Jag bekänner detta (som t.ex. att Gud finns) men inte för att jag tror det är sant, utan därför att det tjänar vissa av mig gillade pragmatiska syften". Religiösa av en sådan uppfattning blir således ateister; Gud antas ej längre finnas som en av mig oberoende entitet (och jo: man kan tala om en medvetandeoberoende verklighet!).

Hur skulle då bekännelseskriften se ut för ett av en demokratisk stat styrt religiöst samfund? Något i stil med ovanstående, såklart. "Vi tror det vi tror, inte därför att vi menar det vara sant, utan därför att de medelst demokrati valda statliga representanterna har bestämt detsamma." Sanningen har således övergivits, dumpats överbord. Ett sådant samfund bekänner det det bekänner inte därför att det antas vara sant, utan därför att så har bestämts medelst demokratisk metod. Gud antas således inte existera som en medvetandeoberoende entitet. Tron på Gud bekänns blott i den mån så har bestämts av majoriteten. Men, om Gud finns på ett medvetandeoberoende sätt, ja då finns Gud alldeles oberoende av vad folk tycker. En sådan medvetandeoberoende Gud bekänns dock inte av de statligt styrda samfunden, det går inte, av ovan nämnda skäl.

Detsamma gäller för vart demokratiskt styrt samfund. Om det bekänns vilket bestäms av majoriteten har det yttersta sanningsanspråket upplösts till intet. Ett demokratiskt styrt samfund kan förvisso undkomma problemet, genom att mena sig vara styrt av den medvetenadeoberoende Guden, men då har man också kraftigt begränsat det om vilket man kan rösta. Man kan då aldrig, under inga som helst omständigheter, rösta mot de för demokratin motiverande skälen; dvs. Gud och Guds vilja. Detta sätt att undvika problemet gäller dock inte för ett statligt styrt samfund. Där finns knappast ett sådant anspråk. Det varken expliceras eller impliceras.

Förvisso kan den enskilda troende bekänna tron på en sådan alltid existerande Gud, men det är inte samfundets officiella bekännelse.